Sitter på Arlanda inrikes och tänker på filmen Livet är en lång lugn flod. Fråga mig inte varför.
januari 18, 2010
svältföda
Jag vet, den här bloggen har inte haft ett fett liv under de senaste månaderna. Jag har vårdat relationer på annat håll, jobbat som en dåre och känt mig som den där lilla gubben i Donkey Kong som springer och klättrar och hoppar som en blåsvedd för att inte få alltihop i huvudet, medan den arga, feta apan kastar tunnor på en i ett allt mer rasande tempo. Fram till slutet på april kommer jag att undervisa, undervisa och undervisa och känslan av panik över allt det där som finns runt själva undervisningen tar nästan livet av mig. Det är arbetslivet för en lektor år 2010.
Imorgon bär det av till Umeå för konferens om socialförsäkringar och det finns det onekligen ett och annat att säga om i år igen. I år ska jag lyssna, inte tala. Vilket är rätt skönt. Men hur mycket jobb packar jag ändå inte ner i ryggsäcken, som jag låtsas att jag ska hinna med när jag är där, vid sidan om det andra. Självbedrägeriets mästare, det är jag det.
Ibland skriver jag även på Posterous men även där har det mest blivit ett fåtal ögonblickskommentarer på sista tiden. Jag sparar material i GReader och Delicious som jag tänker att jag ska skriva något om, göra något av - sedan.
Nu ska jag tvätta, packa och rädda några projekt. Färden genom tunneln börjar, vi kanske ses på andra sidan.
november 1, 2009
Konservatism betyder bevara
Min reflektion över det faktum (?) att konservatismen som ideologi skördar nya segrar politiskt och i samhället är ungefär denna: genom att låtsas som att det finns en specifik vänsterkulturelit som hånar och ringaktar en annan påhittad kategori, "verklighetens folk", definierat som de strävsamma familjer som "går upp på morgonen och går till dagis och skola och jobb…": om det inte finns några motsättningar som man vill kännas vid, så hittar man på sådana. Allt för att skyla över det faktum att vi har ca 18000 hemlösa i Sverige, att de ekonomiska klyftorna hela tiden ökar, att vi har bostadsområden i Sverige som befolkas av barn och vuxna som aldrig varit bortanför närmsta galleria, att de sämst bemedlade i Sverige, ofta invandrare bor i lägenheter som borde varit utdömda, att många medborgare inte känner till sina rättigheter i det välfärdssamhälle som vi svenskar ofta slår oss för bröstet för. Därför hittar man på konfliktlinjer och grupper som inte är annat än rent trams. Dessvärre är det farligt trams när man hör stöveltrampet från sverigedemokrater i bakgrunden. Det spelar dem i händerna. För ingen tror väl att medierna plötsligt ägnade timtal och spaltmetervis åt en blåst botoxpumpad och obegåvad tillika RIK bimbo av misstag under oktober månad år 2009. Med värderingar hämtade ur sent 1800-tal. Om ens det. Det var självklart en sten på vågen som Hägglund och co redan hade börjat lasta på. Nu springer ivrarna av dessa ”antika” ideal fram ur sprickorna i muren.
Om människor, och nu menar jag människor i allmänhet är trötta på att dompteras av än staten, än marknaden och känner att de inte har någonstans att ta vägen i detta offentlighetens samhälle, utan vill dra sig undan till sin egen krets, bli självstyrande, självförsörjande, odla sin egen trädgård, så ja inte är det någon påhittad kulturelit som drivit dem till den punkten. Det är snarare det faktum att staten inte är deras hem längre och marknadens villkor gör att de inte längre har någonstans att ta vägen. Den sämsta av alla världar där den politiska eliten och marknadens giganter är rörande överens om hur nyttorna skall fördelas i samhället. Till de som lyder. Till välfrejdade och arbetsvilliga hjon. Eller de som Hägglund vill mana fram som en bild i vårt inre, "verklighetens folk".
oktober 13, 2009
Att mobba de mobbade
Visst är det där med Göran Hägglund och "verklighetens folk" en aning uttjatat vid det här laget. Det är det det. Och troligen har det fått betydligt mycket mer uppmärksamhet än det förtjänar. Idag postade jag en krönika av Åsa Linderborg på min Facebook och tyckte att hon "ägde". Tråden blev 34 kommentarer lång (varav 12 var mina egna svar/kommentarer). Varför retar man upp sig på KDs utspel? Vad var det som gjorde att jag reagerade (negativt)? Jag sitter varken på någon kulturredaktion eller kan kalla mig för elit. Jag hankar mig fram precis som merparten av mina jämnåriga kollegor i den bransch som skulle kunna kallas samhällsvetarnas/akademikernas/forskarnas/universitetslärarnas. Jag har familj med minderåriga barn. Jag bor i bostadsrätt. Jag hämtar och lämnar på dagis. Jag har köksbord (ett litet). Jag lyssnar på P1. Jag gör listor på Spotify, planerar föreläsningar, rättar tentor, pendlar, handlar och mat, städar (när jag hinner). Ändå känner jag mig utstämplad – jag får inte vara med i Verklighetens folk i Hägglunds tappning. Som vanligt hör jag inte hemma någonstans. Varken geografiskt, socialt eller kulturellt. Det jag retar mig på med Hägglunds inlägg är att det stinker normer om det. Det luktar mobbing.
Tråden på facebook blev 34 kommentarer lång och de som kommenterade var en forskare i statsvetenskap på Uppsala universitet, en professor i sociologi, ytterligare en forskare i statsvetenskap och dessutom verksam på Ratio tillika bloggare, en gammal spexkamrat och bergsklättrare, en gammal skolkamrat hemifrån och dessutom grön politiker, samt lite kort på slutet en fd doktorandkollega och nästangranne.
Kom inte och säg att facebook bara är trams 
Jag vill bara nu slutligen förklara varför jag tar illa vid mig. Det finns en logisk och en känslomässig komponent. Jag tar ett verkligt exempel på den senare. När jag gick på gymnasiet i slutet av 80-talet, på ett gammalt läroverk i en arbetarstad, fanns det en elev som "stack ut" på ett speciellt vis. Jag kände honom inte då, jag känner honom fortfarande inte, men plötsligt fick jag se honom på ett tidningsuppslag och kände genast igen honom: Mikael Modigh. Han var en som de flesta på skolan kände till och hade en åsikt om. Han var reducerad från medmänniska till någon slags utställningsföremål. Han var kille, men klädde sig som en…tja. Tant. Han var väl vad man skulle kunna kalla för lite "eljest". Vad han säger i den här intervjun i SVD är att "jag kräver inte att världen ska acceptera mig. Jag kräver bara att den ska låta mig vara den jag är". Han tror på gud. Han är gay. Han klär sig som en tant. Han känner sig utanför HBT-världen. Hur fel kan det bli? Precis så känner jag mig när Hägglund pekar finger. Precis så fel. Vem, Hägglund, har rätt att döma människor så som du gör. Ingen kommer från ingenstans. Alla har sina rötter, sina anledningar, bevekelsegrunder. Jag har det. Jag är säker på att såväl Åsa Linderborg som Mikael Modigh har det. Som kristendomen lär: den som är utan skuld kastar den första stenen.
oktober 12, 2009
New Wave
Jo. Jag skulle gärna vilja få en inbjudan till Google Wave. Om någon undrar. *blinkblink*
oktober 7, 2009
Calmfors om ekonomerna och ekonomutbildningen…
"Jag tror att doktorandutbildningen i nationalekonomi skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska bredare kurser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi. Det har direkt bäring på debatten om ekonomerna och krisen. Ekonomisk historia lär att boom/bustcykler av det slag som vi just upplevt är ett återkommande inslag i en marknadsekonomi, även om det exakta förloppet varierar beroende på omständigheterna."
Källa: http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=460oktober 1, 2009
En fråga om makt, moral och ansvar
Nu har den kommit, Gellert Tamas 600 sidor långa uppgörelse om De apatiska - flyktingbarnen som med berått övervåld mobbades och i många fall handgripligen kastades ut ur landet under 00-talets första år. Jag minns med kalla kårar hur jag följde dessa historier i medierna under denna period. Jag minns hur jag frös långt in i märgen varje gång Barbro Holmberg stod och ljög folk rakt upp i ansiktet om att detta ”fenomen”, att flyktingar, särskilt barn, blev apatiska under sin långa väntan på beslut om uppehållstillstånd, ett besked från myndigheterna, var helt ”okänt” och att det endast skulle förekomma i Sverige. Att de spelade ett spel. Att de blev drogade av sina föräldrar, som skulle använda dem som brickor i ett spel för att få stanna kvar. Men det var stat och myndigheter som spelade det spelet. Och Barbro Holmberg var knappast den ende soldaten i truppen och heller inte den sista. Det gäller att ljuga stort om man ska ljuga, för att få en skara övertygade med sig.
Vad hade de för bevekelsegrunder, de byråkrater och makthavare, poliser och läkare, som till varje pris kände sig manade att kasta ut ett barn, en familj, och sedan ytterligare en, sedan ytterligare…? Var det av ekonomiska skäl? Var det för att beveka krafter på den absoluta politiska högeryttern?
Jag minns att Göran Persson i samma veva talade om risken för ”social turism”, en farhåga som visade sig i princip ogrundad i folkopinionen.
Ni utövade institutionaliserad mobbning. Ni trakasserade de svagaste. Ni borde, för att återanvända ett tilltal av Anders Björck i ett helt annat sammanhang, veta hut.
Nu har jag köpt boken. Återkommer när jag läst den.
