Idén är långtifrån ny. Vi har haft närbesläktade system, ”hybrider” i Sverige (förutom barnbidraget), KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) var en sådan hybrid, även om vissa villkor (aktivt söka arbete och vara inskriven på arbetsförmedlingen) var kopplade till det.

Under 1960-talet diskuterades SOFT – socialförsäkringstillägg – som skulle vara en försäkringsmässig form av ekonomiskt stöd till de som annars skulle fått söka socialbidrag – men inte hade någon övrig social problematik än den att de inte förmådde försörja sig fullt ut eller alls och inte hade kvalificerat sig för a-kassa. Förslaget stöttes och blöttes länge och testades i några delar av landet. utvärderingarna av dessa försök visade på positiva resultat i den meningen att många kom bort från det behovsprövade kommunala socialbidragsklientelet. Men det var inte bara en lek med statistik: man kunde också konstatera att den minskade stress som det innebar att inte behöva gå till botten helt innan skutan kunde vändas innebar att det fanns energi och självtillit kvar hos dem som fick SOFT (istället för socialbidrag) så att de kunde ta tag i situationen och bli det man brukar kalla ”självförsörjande”. Och detta helt utan att myndigheterna ägna kraft och energi åt att sparka på de som redan (nästan) låg ner. Tänka sig det! SOFT-förslaget gjordes aldrig till verklighet i någon större skala, med motivationen att det ”blev för dyrt”, men framförallt för att det ansågs strida mot ”arbetslinjens principer”. Det var f ö en socialdemokrat som yttrade detta, om någon undrade. Men han var inte ensam om åsikten.

Bland framförallt nationalekonomer talas det ofta om att det måste finnas incitament för att människor ska vilja (löne-) arbeta. Jag har länge missförstått detta axiom, eftersom jag har tolkat in det under den sk. ”piskans strategi” och en marknadsliberal kontext. Naturligtvis var detta en missuppfattning: incitament handlar om drivkrafter och detta kan skapas på en mängd olika sätt. Att sänka skatten på arbete är bara ett sätt att öka de ekonomiska incitamenten. Det man får ut i andra änden är en krympande välfärdsstat i termer av offentlig vård, sjukvård, omsorg, utbildning, infrastruktur osv. Drar man ner skatterna till en väldigt låg nivå skulle det innebära ett systemskifte för ett land som Sverige och att var och en individuellt måste börja betala vad det kostar ur egen kassa varje gång man uppsöker läkare, har barn på dagis, skola osv. Detta blir i slutänden (menar jag) ett mindre kostnadseffektivt system och dessutom kommer vi få betala i termer av ökade sociala kostnader i samhället.

Den svenska välfärdsmodellen (fr.o m ca. 1930-talet fram till krisen på 1990-talet) har, oavsett vad man anser om den i övrigt, verkat i förebyggande syfte. Det vill säga – man sitter inte lugnt ner och inväntar misär och fattigdom för att först då rycka ut, antingen genom repressiv fattigvårdspolitik eller polisiära insatser. Även den aktiva arbetsmarknadspolitiken som formerades från och med slutet av 1940-talet hade detta syfte. Men detta är förstås som alltid en sanning med modifikation.

Så tillbaka till den ursprungliga frågan: varför inte medborgarlön? Sedan krisen som slog till i början av 1990-talet med en kraftigt stigande arbetslöshet, som inte minst drabbade dem som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden – eller inom de sociala trygghetssystemen- har ”arbetslinjen” blivit ett slags politiskt på gränsen till religiöst mantra. Allt som anses strida mot denna princip (lite beroende på hur den definieras) blir därmed politiskt otänkbart och når inte ens diskussionsagendan.

Men tänk om: tänk om det är så att man skulle kunna utforma en medborgarlön eller försäkring så att incitamenten att utbilda sig, arbeta och bidra till samhället i stort – stärks? Tänk om det är så att den avgrund som nu öppnar sig under varje individ som är livrädda att misslyckas, bli sjuka, arbetslösa med de enorma hål i samhällets trygghetsnät som uppstått (genom politiskt handlande) gör att vi får ett hårdare, mer egoistiskt samhälle som drabbar alla som är utsatta för det vi kallar ”social risk”. Om detta hål kunde täppas till med att man lyfter resurser från en del meningslös administration som mest går ut på att kontrollera och förfölja dem som egentligen skulle behöva en hjälpande hand – till ett generellt system för ersättningar som innebär att ingen behöver nå den absoluta botten. Skulle alla över en natt sluta arbeta då? Om man sade att ok, alla får 6000 (för att bara ta en summa) utan någon annan motprestation än att stå till arbetsmarknadens förfogande. Eller att man gjorde om det hela så att det låg på skattesystemet i form av negativ inkomstskatt: Man har 6000 i månaden som grundplåt, över den nivån betalar man skatt i stigande omfattning och i paritet med vad man tjänar. Är det verkligen en så omöjlig och motbjudande tanke? Skulle det innebära att man ”lämnade” dem som är nöjda att leva på den nivån ”i sticket”, som vissa påstår? Då ställer jag motfrågan: var befinner sig denna grupp i dagens system? Det kan vara värt att fundera över.

(återkommer med en rad intressanta länkar relaterade till detta ämne senare)

Tillägg: upptäckte i min rss-läsare att Andreas Bergh tagit upp frågan i sin blogg några dagar efter att jag skrev detta (och utan att länka till mig- *hrm-hm*…)

Hur som helst. Efter en vecka började det kännas ganska befriande att inte veta ett jota om vad som hände ”på nätet”. Faktiskt. Jag satt också totalt sett mindre vid datorn och det var i sig ganska skönt.
Sedan hände detta som ledde till att jag i drog denna slutsats: once you’re in – you’re in for good.
Uppdatering: sidan där mina foton missbrukats, och delvis min identitet: där något sjukhuvud suttit och chattat och fått folk att tro att det var mig – eller ”typ” mig de var i kontakt med, har sparat alla data inklusive IP-adress och det enda polisen behöver göra är att hämta ut uppgifterna. Det gäller bara att få dem att göra det. Om polisen väljer att inte göra någon utredning, kommer jag att driva det på egen hand med hjälp av juridiskt ombud. För nu får det ta mig fan vara nog med alla dumheter på nätet.
Precis efter att det uppdagades att någon därute satt och låtsades vara ”jag”, kom Bjästavåldtäkterna och den mobbing som följde upp i medierna. Och jag har haft många diskussioner och kontakter i detta och närliggande ämnen. Vissa menar att det enda det handlar om är ett strukturellt könsförtryck. Andra, däribland jag själv, menar att detta är vidare än så. En vän jag träffat via nätet berättade för mig att hennes bilder som funnits på Flickr stulits därifrån och dykt upp på en porrsajt och att nämnda fotodelningssajt dessutom flitigt används av pedofilringar i sin jakt på barnbilder. Det handlar om hur människor inte tar ansvar för sina handlingar, hur människor deltar i brölande mobbar, människans ondska och feghet – MEN också den möjlighet att förstärka allt detta som finns i tekniken, internet. Internet skyddar den fege i en anonym skugga. Det är LÄTT att gömma sig. Det är LÄTT att komma undan och därmed att bete sig på ett sätt man inte skulle våga i vanliga fall – afk, irl, i det odigitala livet. Och min poäng här är fortfarande: juridiken räcker inte till. Den enskildes, privatpersonens säkerhet är under attack i än högre grad genom de möjligheter och den obetänksamhet som finns i umgänget via nätet.
Piratpartiet vill skydda vår integritet mot statens klåfingrighet. Antipiraterna vill skydda näringslivets, bolagens och artisternas upphovsrätt. Men ingen institution eller myndighet – vad jag vet – är speciellt intresserade av – eller rustade för – att skydda medborgare mot att bli kränkta av andra medborgare – på nätet. Har jag rätt eller fel?
Jag skrev i en ganska animerad diskussion med en annan vän att jag hade hellre åkt på stryk av någon på stan än råkat ut för en ansiktslös våldsverkare på det sättet jag nu blev. Då hade jag i alla fall sett fanstyget. Den personen hade sett mig. Och kanske tänkt en gång till. Kanske.
Nu blir det inget mer schemalagt afk. Experimentet får ses som misslyckat.

(Castells, Manuel 1997): Ny informationsteknologi är inte bara verktyg att tillämpa, utan processer för att utveckla – användare och utvecklare kan vara samma personer. Innebörd: användarna tar kontroll över tekniken (jfr. motsats: slav under maskinen, löpande bandet…).

Resultatet blir en nära koppling mellan de sociala processer som handlar om att skapa och manipulera symboler (samhällets kultur) och förmågan att producera och distribuera varor och tjänster (produktivkrafterna). För första gången i historien är det mänskliga intellektet en produktivkraft, inte bara ett centralt element i produktionssystemet.

(ur mina egna föreläsningsanteckningar 2009 och 2010)

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att tekniken (internet) må vara ett dött ting i sig självt, men att möjligheterna det skapar påverkar människan, människans identitet och hela den kultur (med koder för uppförande osv) som vi lever i. Det är alltså inte alls så enkelt som en del vill försöka göra det, nämligen att handlingar endast kan beslutas och utföras av människan: det är där beslutet att agera på ett visst sätt ligger. Det är möjligheterna att utföra en specifik handling som också påverkar vårt sätt att agera – och tänka Om detta inte vore sant skulle vi  inte ha haft någon upplysning, ingen industriell revolution, ingen klasskamp. Det är ganska enkelt att inse detta, om man tänker lite närmare på saken. det var också precis det som mediaforskaren McLuhan avsåg då han yttrade (eller skrev) att "the medium is the message". Det vill säga att formen på mediumet (eller verktyget, metoden) ligger  inbäddat i budskapet och hur det tas emot: "a medium affects the society in which it plays a role not only by the content delivered over the medium, but also by the characteristics of the medium itself"..

Naturligtvis är det det s k vuxensamhället som bär ansvaret. deras frånvändhet. Deras envisa vägran att se vad som pågår, att vända bort blicken, inte orka förstå nätforumens fortsatta övergrepp. Bjästaprästen lär ha sagt att han hade hoppats på att inte behöva öppna en dator före sin pension. En ur min synvinkel märklig sak att säga. Ett märkligt sätt att inte ”leta upp sin flock”. För det är väl det präster förväntas göra. Ett meddelande till dig: stora delar av din flock befinner sig just på nätet. Där samtalen i den fysiska världen tar slut, där fortsätter de inte sällan – på nätet. Där fortsätter gemenskap, kärlek, hat. Där ligger det lagrat i binär kod, som en elektronisk puls dygnet runt, när vuxna och barn i Bjästa, Mölle och Finspång ligger och sover.

Hatet, önskan att skada som föds i människor får sin förlängda arm på nätet. Där kan man tala men ändå var gömd. Där kan man bli någon annan än den man är i det fysiska livet i en ständigt pågående drömtillvaro. Människa och teknik. Teknik och människa. Nätet kan vara allt och ändå vore det helt tomt utan människor närvaro.
Ondskan, den står vi människor för. Nätet är ett effektivt sätt att föreviga den. Mer eller mindre. Magnituden av ett hat, ett övergrepp blir så oändligt mycket större genom denna tekniska möjlighet än den annars skulle vara dock. Därför blir uppföranderegler, regelverk och medvetenheten om desamma ännu viktigare när man agerar på nätet, än när man rör sig på sitt lokala torg.

I 90-talsserien Twin Peaks lades ondskan utanför människorna, i en ande som liksom flög omkring och ”intog” en människa när han eller hon var svag. The owls are not what they seem. Den bisarra drömvärld som spelades upp där figurer pratade framlänges men baklänges, talade i kod påminner om den verklighet vi nu har: den stora andelen av ”vuxenvärlden” förstår inte, orkar inte sätta sig in i den utsatthet deras barn lever i varje dag. Därför lämnas fältet fritt. Det verkar finnas en egen moral för nätet – som skiljer sig från den fysiska världens moral. När ungdomar pratade om Bjästafallet och den nätmobbning som blivit en fortsättning i Debatt, sa en kille att man kan skriva vad som helst på nätet, för det blir inga följder. Och där har vi en stor del av problemet – juridiken räcker inte till och man vill inte ha någon övervakning eller registrering av vad folk skriver. Ett stort dilemma och detta leder till att man måste lita till individens moral och medvetenhet om vad som är okej och inte okej. Det hela blir en situation som inte så lite liknar historien i Flugornas herre. Ett helt unikt moralsystem uppstår på nätet och detta smittar dessutom av sig till den fysiska världen: det hela börjar och slutar på det anonyma och ansiktslösa nätet. Det är alltså inte den fysiska världens värderingar som överförs till codes of conducts på nätet – utan tvärtom.

Vem gör en sådan här stunt? Vad är motivet? Frågorna snurrar i huvudet, men kommer kanske aldrig landa i något svar. Jag tänkte dela med mig lite hur det hela såg ut:

Tja. Vad ska man säga. Någon borde söka professionell hjälp här, och det är inte jag. Jag hoppas åtminstone på lite hjälp från vårt rättsväsende.